Ett rött fält

"Det röda fältet" av Mo Yan är en förskräcklig  bok;  mycket våld; skära av öron, skinnflå ansikten, våldta, skjuta ihjäl blandat med artighet, fågelsång, blomdoft och vajande sädesfält. Det röda fältet är ett fält av sorghum, det vill säga sädesslaget durra och detta fält är på alla sätt i centrum; ett ställe att gömma sig i, att anfalla ifrån, att försörja sig på. Familjen framställer ett särskilt efterfrågat  brännvin av denna durra efter hemlig smaktillsättning: man pissar i brännvinskaren. Farmodern försökte pilla bort en kula hon fått in mellan tänderna när hon åt vildkanin, sådär håller det på. Har kommit drygt hundra sidor fram utan att längta efter fortsättningen, men för en gång skull kommer jag att fullfölja en roman jag värjer mig mot,  för det är något med den. Att Mo Yan inte gjort uttalanden mot den kinesiska regimen, vilket han kritiserats för, känns fjäderlätt jämfört med vad han skildrar här, fjäderlätt för att inte säga platt vore det att "tala" i stället för att skriva i det här fallet.

Leave a commen

Mittens rike når oss

Var på ett möte i Lundensiska litteratursällskapet
där årets nobelpristagare Mo Yan presenterades.
Mot slutet kom den oundvikliga frågan:
Var det rätt att ge honom, kommunisten, världens finaste pris?
Ja, sa somliga, andra Nej.
Tänkte: någonstans går gränsen;
omöjligt till exempel att ge en Hitler detta pris
vore han än en skribent i världsklass.
Bara det, tänkte jag sen,
att en skribent i världsklass
aldrig kan vara en Hitler,
en skribent i världsklass kan aldrig vara ensidigt ond.

Vem Mo Yan är, får man veta om man läser hans böcker,
som mycket förtjuste Anders Mortensson sa.
Och vad gäller Kina, var det märkligt vad allting går bra
 - utom att ge någon nobelpris i litteratur.
Idag säger skolministern
att mandarin ska bli ett skolspråk som franskan och tyskan.
Inte ett ord om att hålla sig på sin kant när det gäller annat.

Ingen tvekan

Järnrör eller språkrör;

fascism eller demokrati

- det är frågan.


Så rätt, att etablerade partier

inte likt Hamlet tvekat:

"Sverigedemokraterna, Nej tack!"

Rum för lugn och ro

Bäst på bokmässan är att gå och sätta sig på Svenska kyrkans "Se människan"- scen. Där får man alldeles gratis se och lyssna på flera av de författare som för dyra pengar finns inne i seminariesalarna. Dessutom sitter man närmare, hör bättre, kan krana upp litet vatten eller låta sig bjudas på kaffe närhelst man önskar. Ett annat vattenhål är Rum för poesi, bara att gå in och sätta sig i ett tyst och svalt rum och lyssna på poeter hela dagen, om man vill. Själva mässhallarna är ett inferno av folk och skrän och av att gå fel i labyrinter; kartor hjälper inte, framkomligheten är noll. Vilsam avslutning blev för mig söndagens litterära gudstjänst i fullsatt storsal med stående besökare längs väggarna och vackra uppläsningar i andaktsfullt lugn.

Fel hur man än gör

Rasism är det få som bekänner sig till  men vilket ben ska man stå på?

Ska Tintin i Afrika med sitt  koloniala budskap få finnas på biblioteken

ska barnfilmen Lilla hjärtat med sin svarta figur få visas på bio

var det i sin ordning att rånarna i filmen Play var svarta?

Förment rättskaffens människor säger ömsom Nej och ömsom Ja

förvirringen är stor; vi vill göra rätt, men vad är rätt och vad är fel?

En representant för Afrosvenska föreningen med intresse i saken

sa på nyheterna igår att det visst skulle gå att stryka Tintin i Afrika

det hade ändå aldrig varit  så att "allt" visades, menade han. Sant.

Att försöka motverka rasism blir fel hur man än gör.

Det är något lurt med själva fenomenet.

Tankar vid gammal boplats

Tänk, när danske storkungen Knut den helige

för tusen år sen lade en kyrka i Lund

markerande revir mot det hedniska Uppåkra,

då sen sekler sannolikt mäktigast vida omkring 

idag en plats för arkeologer med EU-bidrag.

Åsikt

Det offentliga tar på område efter område efter det privata näringslivet. Ett exempel är de påkostade festerna i flera statliga verk, nyss Tillväxtverket, nu SÄPO. Ett annat exempel där det offentliga tar efter det privata är lönesättningen bland lärare, min bransch. Det är klart, tycker många, att lärare är olika mycket värda och därför ska ha individuella löner. Men verksamheten som helhet tjänar inte på att vissa ses som duktiga och andra som mindre duktiga, vilka elever ska ha de lärare som får lägre lön? Alla elever ska ha rätt till god undervisning och då ska alla lärare förutsättas klara detta och få lön efter ett tariffsystem lika för alla.

Det offentliga ska ha självförtroende nog att stå för andra grepp än  det privata näringslivet. Vad gäller SÄPOS miljonfest lär den till och med ha kostat mer än vad ett privat företag skulle kostat på sig, sägs det.

Blågul dröm

Elisabeth Åsbrink visar i sin bok "Och i Wienerwald står träden kvar" hur Ingvar Kamprad i unga år greps av den tyska nazismen och aktivt arbetade för en svensk variant med Per Engdahl som stor inspiratör. Som äldre gjorde han avbön och sa sig ha haft "inihelvete fel" men Per Engdahl förblev en beundrad vän.

Det slog mig att Kamprad hittade en egen form att förverkliga den nysvenska drömmen: IKEA.

Det svenska är grejen med IKEA (om än det har butiker i Ryssland eller i Japan, och om än företaget sen länge är utlandsägt)  och alla i koncernen ska vara som en enda stor familj med Kamprad i toppen som den gode fadern;

nationalism och korporativism i skön förening alltså, precis som Per Engdahl och Nysvenska rörelsen lärde.

Folkhat går igen

Jag läser "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink. En judisk pojke som under andra världskriget skickas från Wien till Småland har huvudrollen. Berättelsen bygger på brev, skrivelser från myndigheter, artiklar, uttalanden från politiker, protokoll från möten med flera autentiska dokument. Alltihop visar att det fanns gott om nazister i Småland och Sverige och att judar var ett problem.

Så slår jag på nyheterna och får höra att somalier trakasseras i Småland idag, så illa att barnen inte vågar gå till skolan med följd att många familjer tvingats lämna trakten, så många som ett hundratal i den lilla orten Forserum i norra Småland. Vad skiljer från vad jag läser om i Åsbrinks bok? Att det är somalier i stället för judar och att rumsrena politiker idag uttalar sin avsky, vilket inte var fallet då, men likheterna är slående.

Het fråga

Ordet hen i stället för han eller hon
är ett sätt att göra kön ointressant;
det ska kvitta om det är en han eller en hon.

Inte bara att det ska kvitta,
det verkar - i frihetens namn -
vara direkt påbjudet
att inte fästa sig vid frågan
om det är en han eller en hon.

Så het är frågan -  tycks det.

Hopplöst förälskad

För Hjalmar Söderberg tycks det ha handlat om "köttets lust och själens obotliga ensamhet" vad han än skrev om. Hittade en biografi om den kvinna som sägs ha varit upphov till alltsammans, nämligen en Maria von Platen, skånsk adelsfru som lämnade man och barn för att få leva i Stockholm bland konst och litteratur. 

Von Platen lär i Stockholm ha haft en sällsam förmåga att attrahera den ena författaren efter den andra, Söderberg var bara en av dem hon på eget initiativ inledde ett inte särskilt långt förhållande med. För honom blev hon hans livs kärlek, verkar det som,  medan han kanske inte betydde fullt så mycket för henne.  Biografin, "Ett liv på egna villkor" av Kurt Mälarstedt  visar att Maria von Platen stått modell både för Gerturd i pjäsen med samma namn, för Fru Gregorius i "Doktor Glas" och för Lydia i "Den allvarsamma leken". Alla dessa porträtt visar samma sak:

en kvinna som vill leva sitt eget liv och som blir respekterad och älskad för det, och en ledsen och ytterst medkännande författare därtill.

Nu förstår jag varför Doktor Glas kunde begå mord för att låta Fru Gregorius slippa sitt äktenskap; författaren ville göra allt för sin musa.

Juholt vs Löfven

Juholt var en god retoriker sades det, medan det lika ofta sägs att Löfven inte är det.

Men medan förtroendet för Juholt var i botten är det för Löfven i toppen.

Vad ska man säga om det?

Kanske hade "tråkige" Löfven inte blivit riktigt lika populär,

utan "glade" föregångaren Juholts alla ledsamma tillkortakommanden.

Vad skönt att det är han, säger folk, nu är det match igen;

retorikern fick gå hem, retoriken gjorde det inte.

Stumt

Poeten skriver

du läser.

Släpp att du är dum

om du inte begriper

vad poeten skriver.

En slump?

Läste en lustighet av danska Inger Christensen. Hon hade kommit på att det är samma bokstäver i det latinska ordet "Paradiso" som i det grekiska "Diaspora", förvisning.

"Slumpens ordnande inverkan" heter essän.

Om man läste ordet "paradiso" och provade att vara litet dyslektisk så kunde man alltså hamna i "diaspora", en mycket tankeförvirrande felåkning. Ur detta fick Inger Christensen till ett filosofiskt resonemang om Europas historia som inte var helt lätt att följa. "Förvisso blev vi förvisade från paradiset men kanske tog vi det bokstavligen med oss ut i diasporan", skriver hon i sin essä .

Blev förtjust i Inger Christensens fyndiga anagram och förundrad över hur  hon fick i hop tankeleken. Så det kan bli!

Tung läsning

Oj, dryga kilot tung
över sju hundra sidor lång
därtill
- riktigt goda recensioner;

nu tar jag mig an romanen Agaat av
sydafrikanska Marlene van Kiekerk,
huvudperson;
en kvinna fängslad i sjukdomen ALS.

Låt se om jag kommer i. Och igenom.

Den osynliga handen får ett ansikte

Den berömda osynliga handen i samhällsekonomin har fått ett ansikte.

Det är egenintresset som ställer maten på bordet åt oss, menade Adam Smith, den fria marknadens förespråkare nummer ett.  "Men han glömde påpeka att hans mamma ställde fram den åt honom varje kväll"  är den dräpande repliken av Katrine Kielo i hennes bok "Det enda könet" med undertiteln
"Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin."

Kielo skriver om det oavlönade arbetets betydelse vilket stått utanför alla teorier om hur välstånd skapas.

Sören Ulrik Thomsen

Författare brukar vara så hemlighetsfulla, men danske akademiledamoten Sören Ulrik Thomsen har i sin diktsamling "Skakad spegel" något överraskande sympatiskt,  nämligen i slutet en  översikt över händelser och diktrader som inspirerat dikterna. Rakt på radar han upp vad som inspirerat till vad och på vilken sida den dikten står. Det kan vara en banal vers i en dödsannons eller en händelse som att få en bokhylla över sig när man kommer in genom dörren, en rad  av Shakespeare med angivande av översättare eller en rad av Aspenström med angivande av diktsamling och tryckår. Avslutningsvis tackar han en bekant för lån av långbord.

Detaljer i vardagslivet naglas fast och laddas. Och som en verfremdunsgeffekt får läsaren veta vilken detalj det var.

En smak av polisanmälan

"En bra biografi ska ha en smak av polisanmälan", skriver Horace Engdahl i en enrading i "Cigaretten efteråt".

Ser framför mig en människa som står på polisstationen och med andan i halsen räknar upp vad hon råkat ut för i livet; vem som gjorde vad, när, var och hur mot henne. Skakad ger hon sin version.

Skönhet som tvång

Vi har gröna glasknoppar på garderobsdörrarna.
Sådana hade de inte hemma hos Johanna Ekström.
Jag tycker inte heller att det är så fint
med gröna glasknoppar på skåp och dörrar,
har länge tänkt att de ska bytas ut,
men efter att ha läst Ekströms roman om sin uppväxt,
känns det inte så bråttom.
Skönhetskravet i det perfekta hemmet
lade sig som ett raster över både det yttre och det inre.
Kanske kände Johanna Ekström sig som Fröding
när hon skrev "Om man håller sig i solen",en skildring av ett liv
vars kniptångslika skönhetskrav tar.


...
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!


Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
när själv jag krossas, krossas också gallret.   (Gustaf Fröding ;  ur En ghasel)

En eld som fortfarande brinner.

Har sett ett två timmar långt program om Strindberg. Ingen i Sverige kommer ännu hundra år efter hans död  i närheten av denna förmåga, det skulle behövas minst fem-sex författare för att väga upp honom, sades det. Det stämmer säkert, Strindberg var alla ord på gigant man kan komma på; konflikternas mästare, språkets, men skulle nog beröra oss mindre om han inte först och främst var människa, en ibland gnällig och småaktig människa som på sin dödsbädd dock kunde säga: "Allt är försonat."

Men nästan att kulten snart skymmer mästaren, eller att vår beundran blir som en brandfilt på den eld som var störst i Sverige.

Litteraturhus i Lund

Det har bildats en förening som arbetar för ett Litteraturhus i Lund. Denna förening har under tre dagar haft ett program med författarframträdanden och diskussioner  av olika slag för att stödja intresset för ett Litteraturhus. Själv lyssnade jag idag på ett samtal med isländska Steinunn Sigurdadottir, på ett annat med Sigrid C, Ninni Holmqvist och Kristian Lundberg. Arrangemanget kallades Litteraturhusdagarna och höll till på litet olika ställen i stan, bland annat på det prisbelönta, nyöppnade Domkyrkoforum. Min tanke: roligt att dessa dagar  med en massa samtal om litteratur kom till stånd  -  men hade det varit bättre om allt hade samlats i ett hus, det vill säga i ett Litteraturhus? Hmm?

Fördel författarskola

Har noterat en förändrad inställning till författarskolor. För tio år sen var det tveksamt om det var en fördel att ha författarutbildning bakom sig; skulle det nämnas i följebrevet eller inte, diskuterade folk som sökte publicera sig. Idag ser jag att det ingår i reklamen för författarframträdande att en viss person har gått på till exempel Lunds Universitets Författarskola, LUFS. Helena Thorfinn, uppmärksammad dubutant under våren, är ett exempel: Helena vet vad hon talar om, och har sin examen från Författarskolan i Lund i ryggen, låter det i en inbjudan  till Litteraturbaren i Lund i veckan.

Skön litteratur

Publicerade här ett inlägg om Anders Behring Breivik där jag drog en parallell till huvudpersonen i Pär Lagerkvists roman Dvärgen. Inlägget försvann då jag av misstag tryckte på fel knapp. Det hela gick ut på att jag såg likheter mellan dvärgen och ABB. Kommer av detta att tänka på Leif Alsheimer, jurist och lärare vid Handelshögskolan i Jönköping,  som blev känd för att ha integrerat skönlitteratur i kurslitteraturen för jurister. Han upptäckte att studenterna inte visste  vem Kafka var  och följaktligen inte heller vad kafkastämning var. Det fick de lära;  Alsheimer  serverade en lång lista på romaner att läsa för Godkänt på juristutbildningen. Projektet finns redovisat i Bildningsresan som kom ut för några år sen. Bildning och utbildning hör ihop var budskapet.

Dvärgen 1944, en studie i ondska, står sig än.

I blåsväder

Författaren Günter Grass är i blåsväder efter att ha låtit publicera en dikt där han menar att Israel lika väl som Iran bör få sina kärnvapen under internationell kontroll. Resultat: Grass beviljas inte längre inresetillstånd i Israel.

Det går inte att kritisera Israel som det går att kritisera andra länder, menar folk i en flod av kommentarer. Min reflektion: Visst går det att kritisera Israel. Om man är beredd på svar på tal.

Israelerna är kolonister som tränger undan ett annat folk, precis som amerikanerna i ett tidigare skede trängde undan indianerna, engelsmännen aboriginerna...

Skillnaden och problemet nu: kärnvapen. Silkesvantarna på, tack.

"Förändra dig inte."

Förändra dig inte
fördjupa dig 
djupare
känslig som stenen

Detta är en dikt av Bo Carpelan som jag haft i huvudet sen början av åttiotalet. Jag tycker om dikten för att den så suveränt talar om att vara sig själv.

Avgång

 Försvarsministern avgick idag,
 hade små barn som for illa av 
 att se honom på TV, sa han.

 Dåligt, tyckte kommentatorerna;

 barnen led kanske men

 varför tala om det för hela landet? 

 Klent virke i ministern!

 Kardinalfel att blanda in privatlivet och börja gråta!

 ...

 Politiker får tåla.

 Alla gör inte det,  de går.

MEN

När man gått vilse ska man stanna och koka kaffe. Man tar fram skogspannan, slår i en näve kaffe och ser lågorna slicka fram värmen. Då lugnar man ner sig. Då börjar man tänka igen. Man tittar bakåt i stället för framåt, det är ju trots allt därifrån man kommit.      (Mikael Niemi)

"Kliniskt fritt från alla försök till prolematiseringar eller genusanalys", berömmer Jens Liljestrand i Sydsvenskan idag Niemi i antologin MEN, en nyutgiven samling mansberättelser.

Läste igår en kinesisk novell från 1930-talet som hette "Mannen", vilken handlar om en  fattig bonde vars fru gett sig av till stan för att "göra affärer". Den här mannen tog, likt Niemi,  det också mycket lugnt, ända tills han en helg gick  för att hälsa på, ville prata litet om griskultingarna och annat där hemma. När hon aldrig fick tid började han gråta, vilket rörde frun så mycket att hon följde med hem igen. Så enkelt var det med det; utsökt finstämt  i en värld av hårt kroppsarbete, opium och prostitution.

"Han kan gå fel men har detta existentiella djup"

"Hur mycket moral kräver vi av en konstnär?" frågade Lars Gustafsson på ett samtal kring T.S. Eliot i Lund   igår kväll. Detta apropå  Eliots dokumenterade antisemitism. Professorn i engelsk litteratur, Marianne Thormählen, citerade tre ställen som hon fann "fullkomligt avskyvärda" hos poeten, som hon i övrigt dyrkade och skulle dyrka till sin död, som hon sa.

Går det ihop?

Står konst över moral?

Någonstans tar det slut var det är rimligt att moralisera. Vad vet vi till exempel om de antika konstnärernas moral, som Gustafsson sa.  Och hur var det med Shakespeare? Vi vet inte, men citerar Hamlet utan problem, betalar biljetterna och slår oss ner. "Förvänta er inte moral, ni blir besvikna."

Mot moral satte panelen existentiellt djup. Fullsatt salong och långa applåder.

Skammens rodnad

Kristian Lundberg har fått pris igen, denna gång Sveriges radios romanpris.

Hörde Lundberg en gång berätta att när hans första bok kommit ut, skämdes han så mycket att han gick runt på biblioteken och tog bort den ur hyllorna.

Varför skriver du?

När en gång du är död
ligger du glömd.
Aldrig en eftervärld 
minnes mera ditt namn
ty du har ej
plockat en enda ros
på Pierias fält.
Okänd du då
irrar i Hades hus
svävar namnlös omkring
endast en tom
skugga i skuggors krets.               (Sapfo, 600-talet f. Kr.)


Varför skriver du, frågade jag några skrivande väninnor ikväll, nyfiken att själv hitta ett svar.  Sapfo, den grekiska diktarinnan, visste varför hon diktade. Med förfäran förebrådde hon sin väninna för att inte ha "plockat en enda ros på Periras fält”, för att inte ha format en enda dikt som gett henne ett namn; evig namnlöshet, en skugga bland skuggor var vad som väntade.  Jag skriver, alltså finns jag.  Så är det.

Den gutenbergska parentesen.

Allemansrätten i cyberrymden framställs allt oftare som ett hot för professionella skribenter:

författare, enligt en krönika av Annina Rabe i Svenska dagbladet i veckan, tänk Eget förlag

kritiker, enligt ett möte på kritikerseminariet i Malmö för att par veckor sen, tänk Bokhora

journalister, enligt pågående möte i Göteborg

- talar alla om minskad kraft när vem som helst får breda ut sig.

Men inte bara "vem som helst".

Såg poeten Lars Gustafsson på Facebook för ett tag sen leka med tanken att lägga ut sin senaste diktsamling direkt på nätet. Minns dock inte hur han tänkte... 

Det skulle kunna gå att helt slopa tryckerierna och låta all text vara digital; öppen och gratis för alla! Det går naturligtvis också att ta betalt - även på nätet,

Nyrik yttrandefrihet

Det skrivs, tycks och sägs om bloggar:  att folk vill lämna ut sig, vem tror man att man är,  skulle själv aldrig ha tid... Folk skriver bara positiva saker, folk skriver bara om ytliga saker, bara småflickor skriver et cetera, et cetera.

Bloggar kan vara i det lilla, bloggar kan förändra världen; politiker bloggar, författare bloggar, småbarnsmammor, tonårsflickor,  cancersjuka, rebeller i diktaturstater. En del blir rika på bloggandet, andra blir upptäckta; får jobb. Somliga kommer fram i TV, får uttala sig om läget, de flesta försvinner i bruset.

Bloggosfären:  ett jättelikt torg, en mässa, en workshop där alla  ropar: Lyssna på mig! Det retar en del; bloggarens anspråk på uppmärksamhet, bloggarens brist på blygsamhet, bloggarens tro på att ha något att komma med.  Sovra den som vill och kan!

Bloggandet - en nyrik yttrandefrihet.

Strindbergsåret

För hundra år sen
dog Strindberg
sjönk Titanic
föll det kinesiska kejsardömet

Hundra år senare
lever Strindberg
seglar Titanic
regerar kineserna världen.

Laddad titel

Ska man tro att Knausgårds titel "Min kamp" på sina böcker har något med Hitler att göra?

Har Knausgård velat provocera, har han velat antyda släktskap eller har han velat förbehålla sig rätten att ge titeln sitt eget innehåll, alldeles bortset från att en annan hann före med samma titel?

Jag tror på det senare;  Kanusgård bidrar till att avdramatisera de laddade orden, tar ifrån Hitler ensamrätten, blir sin egen, företräder sig själv.

Maria Sveland i DN, däremot, ser Knausgårds titel i skenet av en tidens högervridning i sin artikel "Jag är politiskt deprimerad." Klimatet nu är sådant, menar hon, att somliga inte ens skyr en titel som "Min kamp".

Man kan lika gärna se det som att Hitler förlorat i makt; "Min kamp" är inte längre en ockuperad titel.

Kärlek och grammatik.

En bok till  där han och hon är utbytt mot hen! Rena epidemin!

Åsa Maria Kraft har skrivit kärlekshistorien "Självpornografi. Akt 1". "Han" och "hon" är kära men läsaren får inte veta vem som är vem. "Hen har köpt ost, bröd och vin" och väntar förgäves på den som inte kommer. Som läsare förväntas vi anta  att det är "hon" som köpt ost, bröd och vin och som är offret som väntar förgäves. Genom att använda pronomenet "hen" blir vi osäkra,  det kan lika gärna vara "han"!

Vem är vem? Är det han eller hon?

Spelar det roll?

Eva Ström menar i dagens recension i Sydsvenskan att den osäkerheten  är hela poängen med romanen, om jag förstått saken rätt.

Hur hade då den här romanen fungerat på finska, där det från början bara finns ett pronomen för båda könen? Hade förvirringen varit lika verkningsfull?

Femtio kronor för en klippning

Det talas om skjutningar nu.

När  människor i hela minisamhällen
inte har råd att betala  fullt pris,
blir det en grund för företagare
att erbjuda varor och tjänster till priser
som folk har råd med.

Dessa småföretagare i sin tur
har inte råd med skatter utan får jobba svart.
Eftersom småföretagarna måste jobba svart
kan de inte räkna med lagens rätt
när de blir lurade eller råkar illa ut.

Men det finns råd;
andra företagare,
som mot betalning
kan agera både  "kronofogde" och "polis".

Femtio kronor för en klippning
tjugofem kronor för en pizza
- i förlängningen ett revolverskott.

Lek med ord?

Att veta vilket kön någon har är basalt. "Vad blev det?" är första frågan när någon är född.

Vilket påhitt då att vi ska säga "hen" i stället för "han" eller "hon" som i Jesper Lundqvists barnbok "Kivi och monsterhund"! Och vilken uppmärksamhet det har fått i media! Seriösa språkmänniskor har bekymrat sig om att böja "hen" i olika kasus. Vad menar de och varför skulle vi? Eller är det bara en rolig lek?

Finnarna har "hän" för båda könen, det har de alltid haft, men att avsiktligt införa ett nytt pronomen har aldrig hänt i något språk, enligt en språkforskare i "Språket" i P1 idag. Det går inte.

Hade jag småbarn skulle jag inte vilja förvirra dem genom att högläsa "Kivi och monsterhund".  Barn lär inte förstå ironi förrän de är tolv. Hur ska de då förstå "hen"? Eller bryr de sig inte, slinker det kanske bara ner? Själv blir jag irriterad av  fördunklandet av kön. Precision i språket är väl bra även i detta fall.

Den passionerade retorikern

"Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat", sa Juholt i sitt avskedstal i lördags. Juholt  har berömts för  retorisk förmåga men vad är det egentligen han säger med ovanstående ord? Han säger att ideologin inte är ett ställningstagande utan att den är något han fötts till likt man förr föddes till exempelvis adel. .Just synen att man föds till en bestämd tillvaro är motsatsen till vad meningen med partier i stället för stånd är. Ideologier, partier väljer man, omprövar med sitt förnuft allteftersom.  Passionerat och bra låter det att känna och säga sig vara född till socialdemokrat.  Mer vettigt att ha valt ett parti på grund av erfarenhet, studier, analys, eget tänkande!

Inspiration till ovanstående inlägg fick jag av att läsa Lena Anderssons kolumn i DN idag, en person vars skarpsinne jag beundrar. Artikeln heter "Gemenskapen  och oberoendet" med undertiteln "Tio tankar till mig själv om jag tillfrågats av VU."

Lade märke till en lustig sak i Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen: Det äts påfallande ofta en korv, bara sådär i en paus i händelseutvecklingen.

En korv var just vad jag en gång såg Kerstin Ekman själv stå och äta utanför Bokmässan i Göteborg,  den enda gång jag  "utanför programmet"  sett henne i verkligheten!

I Grand final skriver hon om sig själv som två personer; den ena "fin" och skör, den andra grov och jordnära. Den fina Lillemor  är den som allmänheten ser, den grova Babba är hon som skriver alla romanerna. De två hatälskar varandra.

En varmkorv i händerna på en höglitterär akademiledamot, se där Kerstin Ekmans två jag; Lillemor och Babba i Grand final i skojarbranschen!

Lillemor nämner själv ordet autofiktion i en replik i romanen. Babba frågar efter Lillemors samtal  med sin förläggare om han visste vad det var och får svaret:

"Det är klart. Det är ju det senaste. "

Autofiktion är dagens ord.

Man skriver om sitt liv så att det ser dokumentärt ut men hittar på en del. Det som är dokumentärt lockar, men vad som är dokumentärt och vad som är påhitt vet inte läsaren som kan tro att allt är sant respektive allt är lögn; påhittade bitar tillsammans med dokumentära bitar, bara författaren vet var skarvarna går.

Nu återkommer ordet autofiktion om roman efter roman;  Knausgårds "Min kamp", Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranchen", Felicia Feldts  "Felicia försvann". Tror att även Sigrid Combüchens "Spill" kan kallas autofiktion med sina autentiska namn på platser och personer.

Den mest dokumentära av ovan nämnda böcker verkar, av skriverierna att döma, vara  "Felicia försvann". Anna Wahlgren, hur kunde du lura oss så? Men även om boken uppfattas dokumentärt har den påhittade inslag, till exempel att mamman dör på slutet, vilket läsaren vet inte är verklighet.

Autofiktion, ett sätt att blanda bort korten, att leka med det påhittade och det verkliga och genom genren gå fri från alla anklagelser om påhopp och lögn. Smart!

"Litteratur lever av litteratur" låter Kerstin  Ekman en person säga i sin roman.

På ett annat ställe läste jag om någon som sa att den som aldrig sett en dikt inte heller skulle komma på att skriva en.

Det tror jag.

Men långt innan skriv- och läskonsten kom, måste det ha funnits människor med poetisk talang likaväl som idag. Hur tog det sig uttryck, kan man tänka? Bortsett från folkvisorna förstås som väl "alltid" funnits. Jag tror att poeter såg poesi i naturen innan bokstäverna fanns. Stenar, stigar, löv, fåglars flykt, kullar, djurs läten, vädrets växlingar, gropar, molnformationer, isfläckar, solkattor, vågor, gransus, någons leende - allt kan upplevas poetiskt, utan ord och bokstäver.

Men det litterära uttrycksbehovet har alltså inte uppstått förrän bokstäverna kom: "Litteratur lever av litteratur".

Jag avslutade just en omläsning av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och slås av det oerhört sorgliga i doktorns liv. Han sitter bredvid livet och antecknar om andras;  vämjes och drömmer om vartannat. Han dödade för en passion; äckel och åtrå i lika delar. "Mig gick livet förbi" slutar han sin dagbok och syftar på att han inte lyckades få till ett familjeliv.  Som om han hade velat  när det gällde! Doktorn utförde ett genomtänkt mord utan att känna ånger bara tillfällig kyla, och visst en förkylning. Litet som den där norrmannen i somras, vars namn jag inte vill uttala; nödvändigt att handla och efteråt ingen ånger.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Min snusförnuftiga tanke: Man får bjuda till litet själv för att få kärlek.

På  författarskolan fick jag höra att det gällde att undvika ordet "plötsligt". Jag blev mäkta förvånad. Nu läser jag i Kerstin Ekmans bok Grand final i skojarbranschen följande: "Plötsligt - och det är egentligen ett ord som bör undvikas i litteraturen - reste hon sig. Men det skedde verkligen utan förvarning..." En god författare antas alltså kunna skriva så att plötsligheten framgår, det vill säga förmår gestalta "plötsligt" , inte bara skriva ut ordet. Kerstin Ekman höjer sig suveränt över detta förbud, dock med brasklappen att hon visste vad hon gjorde. Jag undrar om hon inte rent av hånar förbudet, så säker och prisbelönad som hon är!