Autofiktion är dagens ord.

Man skriver om sitt liv så att det ser dokumentärt ut men hittar på en del. Det som är dokumentärt lockar, men vad som är dokumentärt och vad som är påhitt vet inte läsaren som kan tro att allt är sant respektive allt är lögn; påhittade bitar tillsammans med dokumentära bitar, bara författaren vet var skarvarna går.

Nu återkommer ordet autofiktion om roman efter roman;  Knausgårds "Min kamp", Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranchen", Felicia Feldts  "Felicia försvann". Tror att även Sigrid Combüchens "Spill" kan kallas autofiktion med sina autentiska namn på platser och personer.

Den mest dokumentära av ovan nämnda böcker verkar, av skriverierna att döma, vara  "Felicia försvann". Anna Wahlgren, hur kunde du lura oss så? Men även om boken uppfattas dokumentärt har den påhittade inslag, till exempel att mamman dör på slutet, vilket läsaren vet inte är verklighet.

Autofiktion, ett sätt att blanda bort korten, att leka med det påhittade och det verkliga och genom genren gå fri från alla anklagelser om påhopp och lögn. Smart!