Jag avslutade just en omläsning av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och slås av det oerhört sorgliga i doktorns liv. Han sitter bredvid livet och antecknar om andras;  vämjes och drömmer om vartannat. Han dödade för en passion; äckel och åtrå i lika delar. "Mig gick livet förbi" slutar han sin dagbok och syftar på att han inte lyckades få till ett familjeliv.  Som om han hade velat  när det gällde! Doktorn utförde ett genomtänkt mord utan att känna ånger bara tillfällig kyla, och visst en förkylning. Litet som den där norrmannen i somras, vars namn jag inte vill uttala; nödvändigt att handla och efteråt ingen ånger.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Min snusförnuftiga tanke: Man får bjuda till litet själv för att få kärlek.