"Det röda fältet" av Mo Yan är en förskräcklig bok; mycket våld; skära av öron, skinnflå ansikten, våldta, skjuta ihjäl blandat med artighet, fågelsång, blomdoft och vajande sädesfält. Det röda fältet är ett fält av sorghum, det vill säga sädesslaget durra och detta fält är på alla sätt i centrum; ett ställe att gömma sig i, att anfalla ifrån, att försörja sig på. Familjen framställer ett särskilt efterfrågat brännvin av denna durra efter hemlig smaktillsättning: man pissar i brännvinskaren. Farmodern försökte pilla bort en kula hon fått in mellan tänderna när hon åt vildkanin, sådär håller det på. Har kommit drygt hundra sidor fram utan att längta efter fortsättningen, men för en gång skull kommer jag att fullfölja en roman jag värjer mig mot, för det är något med den. Att Mo Yan inte gjort uttalanden mot den kinesiska regimen, vilket han kritiserats för, känns fjäderlätt jämfört med vad han skildrar här, fjäderlätt för att inte säga platt vore det att "tala" i stället för att skriva i det här fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar