Lek med ord?

Att veta vilket kön någon har är basalt. "Vad blev det?" är första frågan när någon är född.

Vilket påhitt då att vi ska säga "hen" i stället för "han" eller "hon" som i Jesper Lundqvists barnbok "Kivi och monsterhund"! Och vilken uppmärksamhet det har fått i media! Seriösa språkmänniskor har bekymrat sig om att böja "hen" i olika kasus. Vad menar de och varför skulle vi? Eller är det bara en rolig lek?

Finnarna har "hän" för båda könen, det har de alltid haft, men att avsiktligt införa ett nytt pronomen har aldrig hänt i något språk, enligt en språkforskare i "Språket" i P1 idag. Det går inte.

Hade jag småbarn skulle jag inte vilja förvirra dem genom att högläsa "Kivi och monsterhund".  Barn lär inte förstå ironi förrän de är tolv. Hur ska de då förstå "hen"? Eller bryr de sig inte, slinker det kanske bara ner? Själv blir jag irriterad av  fördunklandet av kön. Precision i språket är väl bra även i detta fall.

Den passionerade retorikern

"Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat", sa Juholt i sitt avskedstal i lördags. Juholt  har berömts för  retorisk förmåga men vad är det egentligen han säger med ovanstående ord? Han säger att ideologin inte är ett ställningstagande utan att den är något han fötts till likt man förr föddes till exempelvis adel. .Just synen att man föds till en bestämd tillvaro är motsatsen till vad meningen med partier i stället för stånd är. Ideologier, partier väljer man, omprövar med sitt förnuft allteftersom.  Passionerat och bra låter det att känna och säga sig vara född till socialdemokrat.  Mer vettigt att ha valt ett parti på grund av erfarenhet, studier, analys, eget tänkande!

Inspiration till ovanstående inlägg fick jag av att läsa Lena Anderssons kolumn i DN idag, en person vars skarpsinne jag beundrar. Artikeln heter "Gemenskapen  och oberoendet" med undertiteln "Tio tankar till mig själv om jag tillfrågats av VU."

Lade märke till en lustig sak i Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen: Det äts påfallande ofta en korv, bara sådär i en paus i händelseutvecklingen.

En korv var just vad jag en gång såg Kerstin Ekman själv stå och äta utanför Bokmässan i Göteborg,  den enda gång jag  "utanför programmet"  sett henne i verkligheten!

I Grand final skriver hon om sig själv som två personer; den ena "fin" och skör, den andra grov och jordnära. Den fina Lillemor  är den som allmänheten ser, den grova Babba är hon som skriver alla romanerna. De två hatälskar varandra.

En varmkorv i händerna på en höglitterär akademiledamot, se där Kerstin Ekmans två jag; Lillemor och Babba i Grand final i skojarbranschen!

Lillemor nämner själv ordet autofiktion i en replik i romanen. Babba frågar efter Lillemors samtal  med sin förläggare om han visste vad det var och får svaret:

"Det är klart. Det är ju det senaste. "

Autofiktion är dagens ord.

Man skriver om sitt liv så att det ser dokumentärt ut men hittar på en del. Det som är dokumentärt lockar, men vad som är dokumentärt och vad som är påhitt vet inte läsaren som kan tro att allt är sant respektive allt är lögn; påhittade bitar tillsammans med dokumentära bitar, bara författaren vet var skarvarna går.

Nu återkommer ordet autofiktion om roman efter roman;  Knausgårds "Min kamp", Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranchen", Felicia Feldts  "Felicia försvann". Tror att även Sigrid Combüchens "Spill" kan kallas autofiktion med sina autentiska namn på platser och personer.

Den mest dokumentära av ovan nämnda böcker verkar, av skriverierna att döma, vara  "Felicia försvann". Anna Wahlgren, hur kunde du lura oss så? Men även om boken uppfattas dokumentärt har den påhittade inslag, till exempel att mamman dör på slutet, vilket läsaren vet inte är verklighet.

Autofiktion, ett sätt att blanda bort korten, att leka med det påhittade och det verkliga och genom genren gå fri från alla anklagelser om påhopp och lögn. Smart!

"Litteratur lever av litteratur" låter Kerstin  Ekman en person säga i sin roman.

På ett annat ställe läste jag om någon som sa att den som aldrig sett en dikt inte heller skulle komma på att skriva en.

Det tror jag.

Men långt innan skriv- och läskonsten kom, måste det ha funnits människor med poetisk talang likaväl som idag. Hur tog det sig uttryck, kan man tänka? Bortsett från folkvisorna förstås som väl "alltid" funnits. Jag tror att poeter såg poesi i naturen innan bokstäverna fanns. Stenar, stigar, löv, fåglars flykt, kullar, djurs läten, vädrets växlingar, gropar, molnformationer, isfläckar, solkattor, vågor, gransus, någons leende - allt kan upplevas poetiskt, utan ord och bokstäver.

Men det litterära uttrycksbehovet har alltså inte uppstått förrän bokstäverna kom: "Litteratur lever av litteratur".

Jag avslutade just en omläsning av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och slås av det oerhört sorgliga i doktorns liv. Han sitter bredvid livet och antecknar om andras;  vämjes och drömmer om vartannat. Han dödade för en passion; äckel och åtrå i lika delar. "Mig gick livet förbi" slutar han sin dagbok och syftar på att han inte lyckades få till ett familjeliv.  Som om han hade velat  när det gällde! Doktorn utförde ett genomtänkt mord utan att känna ånger bara tillfällig kyla, och visst en förkylning. Litet som den där norrmannen i somras, vars namn jag inte vill uttala; nödvändigt att handla och efteråt ingen ånger.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Min snusförnuftiga tanke: Man får bjuda till litet själv för att få kärlek.

På  författarskolan fick jag höra att det gällde att undvika ordet "plötsligt". Jag blev mäkta förvånad. Nu läser jag i Kerstin Ekmans bok Grand final i skojarbranschen följande: "Plötsligt - och det är egentligen ett ord som bör undvikas i litteraturen - reste hon sig. Men det skedde verkligen utan förvarning..." En god författare antas alltså kunna skriva så att plötsligheten framgår, det vill säga förmår gestalta "plötsligt" , inte bara skriva ut ordet. Kerstin Ekman höjer sig suveränt över detta förbud, dock med brasklappen att hon visste vad hon gjorde. Jag undrar om hon inte rent av hånar förbudet, så säker och prisbelönad som hon är!