Ja, som sagt var, varför utvecklades inte den här mannen? Nu står jag och stampar igen och är rädd jag aldrig kommer att ta itu med uppgiften. Ändå har jag det i huvudet och tror att frågeställningen har något med mitt eget liv att göra.

Om jag lägger upp det efter tanken att emigrationen är en smitning, oviljan att utvecklas också en smitning så bör jag komma fram till var han skiljer sig från alla anra som också lyckas och då kan jag förstå vad det var som inte fanns hos honom. Vad kunde han ha gjort annorlunda? Var gick allt fel? Begrep han nånsin att han borde handlat annorlunda och vid vilka tillfällen då? Var var det nära? Var kunde allt fått en lyckligare utgång? Var han fel man på fel ställe hela tiden? Nä, så klart inte.

Karl har en stigande olustkänsla inför kravet på att göra värnplikten. Han har aldrig riktigt trivts som dräng och hos sin far och har svårt för tanken att vara den som ska överta gården.

Fler och fler börjar tala om Amerika. Vad innebär det? Det innebär att få sköta sig själv och att slippa allt som var givet. Framför allt innebär det att få slippa. Svårigheterna att ta sig över, att klara sig i ett nytt land på ett nytt språk avskräcker inte i första taget. Först handlar det om att slippa allt där hemma.

I Amerika finns ingenting som är givet. Här krävs en insats för att överleva från dag till dag. Avgörande är andra människors hjälpande hand, tillfälliga chanser till inkomster och tillfälliga bekantskapers samvaro. Så håller det på år efter år, år efter år. Kraften räcker inte till egna initiativ. Så länge han är ung kan han tack vare ett fördelaktigt utseende ibland träffa kvinnor som tar initiativ och som gör livet behagligare men när dessa vill utveckla förhållandet smiter han igen. Det blir inget.

Amerika sjuder av liv och utveckling. Man får vara som man är och kan. Svenskkolonier blir en sorts trygghet och ger hemkänsla i lagom dos. Men mötet med andra svenskar som vill fram ger också en obehagskänsla. Han ser det som en anklagelse mot honom själv. Han känner kravet på att bli någon, på att bilda amilj. Mötet med arbetarrörelsens revolutionära grenar förklarar mycket. Här hittar han ett hem: här slipper han gifta sig, här slipper han gå in i kriget och här får han alibi för sin olust inför arbete. Allt är chefens och kapitalisternas fel! Här blir Karl förstådd. Plötsligt är det inget fel på honom som han dovt känt inför alla krav utan allt är andras fel. Allt han behöver göra är att gå med i rörelsen.

Parellellt med arbetarrörelsen finns hela tiden de andra, de som vill fram och som lyckas och som Karl möter i sin vardag. Bandet till Hilma förkroppsligar konflikten. Hon är en robust svenska som vill ta sig fram, gifta sig och bli en lycklig amerikanska i den nya tiden. I det här förhållandet kommer Karls personlighet rejält i konflikt med det liv han velat smita ifrån. Samtidigt binds han av sina sexuella känslor för Hilma. Upplösningen blir att Hilma lämnar honom och Karl skakas av en kris, dock utan att förstå vad som skulle krävas för att få Hilma tillbaka. I stället får han bekräftelse på att han inte duger, ett drag han fått med sig hemifrån då han haft en annan läggning än bondens och vilket kanske förklarar hela hans personlighet.

I grund och botten var Karl inte någon äkta avvikare, inte hemmahörande i de revolutionära kretsar där han hittat en fristad. I grund och botten var han en man av sin släkt, en man som letade efter ett sätt att passa in utan att behöva gå i sina föräldrars spår. De glåpord han fått utstå för att han inte ville bli bonde hade satt sig som ett hinder för hans utveckling. Han lyckades aldrig se på sig själv som annat är en misslyckad man. Han hade behövt någon som trott på honom, någon som trott att han skulle klara att göra det han egentligen ville - leva en självständig mans liv i en ny tid.

Nu blev han bara äldre. Och när han blivit riktigt gammal gav han upp sin stolthet och skrev hem. "Om ni kommer efter mig tag med strumper och skor", skrev han som ett litet hjälplöst barn till sin far. Problemet vara bara att föräldrarna förlänge sen var döda och att de två bröder som tog emot brevet själva var gamla gubbar. När Karl kom hem till gården blev de tre ogifta, gamla bröder. Skillnaden var kanske bara att en av dem varit borta i femtio år. Hade det varit värt det? Hade Karl trots allt varit den mest företagsamme och den som fått ut mest av sitt liv?
Det som såg ut som ett misslyckande kanske inte var det.