Ett rött fält

"Det röda fältet" av Mo Yan är en förskräcklig  bok;  mycket våld; skära av öron, skinnflå ansikten, våldta, skjuta ihjäl blandat med artighet, fågelsång, blomdoft och vajande sädesfält. Det röda fältet är ett fält av sorghum, det vill säga sädesslaget durra och detta fält är på alla sätt i centrum; ett ställe att gömma sig i, att anfalla ifrån, att försörja sig på. Familjen framställer ett särskilt efterfrågat  brännvin av denna durra efter hemlig smaktillsättning: man pissar i brännvinskaren. Farmodern försökte pilla bort en kula hon fått in mellan tänderna när hon åt vildkanin, sådär håller det på. Har kommit drygt hundra sidor fram utan att längta efter fortsättningen, men för en gång skull kommer jag att fullfölja en roman jag värjer mig mot,  för det är något med den. Att Mo Yan inte gjort uttalanden mot den kinesiska regimen, vilket han kritiserats för, känns fjäderlätt jämfört med vad han skildrar här, fjäderlätt för att inte säga platt vore det att "tala" i stället för att skriva i det här fallet.

Leave a commen

Mittens rike når oss

Var på ett möte i Lundensiska litteratursällskapet
där årets nobelpristagare Mo Yan presenterades.
Mot slutet kom den oundvikliga frågan:
Var det rätt att ge honom, kommunisten, världens finaste pris?
Ja, sa somliga, andra Nej.
Tänkte: någonstans går gränsen;
omöjligt till exempel att ge en Hitler detta pris
vore han än en skribent i världsklass.
Bara det, tänkte jag sen,
att en skribent i världsklass
aldrig kan vara en Hitler,
en skribent i världsklass kan aldrig vara ensidigt ond.

Vem Mo Yan är, får man veta om man läser hans böcker,
som mycket förtjuste Anders Mortensson sa.
Och vad gäller Kina, var det märkligt vad allting går bra
 - utom att ge någon nobelpris i litteratur.
Idag säger skolministern
att mandarin ska bli ett skolspråk som franskan och tyskan.
Inte ett ord om att hålla sig på sin kant när det gäller annat.