Avgång

 Försvarsministern avgick idag,
 hade små barn som for illa av 
 att se honom på TV, sa han.

 Dåligt, tyckte kommentatorerna;

 barnen led kanske men

 varför tala om det för hela landet? 

 Klent virke i ministern!

 Kardinalfel att blanda in privatlivet och börja gråta!

 ...

 Politiker får tåla.

 Alla gör inte det,  de går.

MEN

När man gått vilse ska man stanna och koka kaffe. Man tar fram skogspannan, slår i en näve kaffe och ser lågorna slicka fram värmen. Då lugnar man ner sig. Då börjar man tänka igen. Man tittar bakåt i stället för framåt, det är ju trots allt därifrån man kommit.      (Mikael Niemi)

"Kliniskt fritt från alla försök till prolematiseringar eller genusanalys", berömmer Jens Liljestrand i Sydsvenskan idag Niemi i antologin MEN, en nyutgiven samling mansberättelser.

Läste igår en kinesisk novell från 1930-talet som hette "Mannen", vilken handlar om en  fattig bonde vars fru gett sig av till stan för att "göra affärer". Den här mannen tog, likt Niemi,  det också mycket lugnt, ända tills han en helg gick  för att hälsa på, ville prata litet om griskultingarna och annat där hemma. När hon aldrig fick tid började han gråta, vilket rörde frun så mycket att hon följde med hem igen. Så enkelt var det med det; utsökt finstämt  i en värld av hårt kroppsarbete, opium och prostitution.

"Han kan gå fel men har detta existentiella djup"

"Hur mycket moral kräver vi av en konstnär?" frågade Lars Gustafsson på ett samtal kring T.S. Eliot i Lund   igår kväll. Detta apropå  Eliots dokumenterade antisemitism. Professorn i engelsk litteratur, Marianne Thormählen, citerade tre ställen som hon fann "fullkomligt avskyvärda" hos poeten, som hon i övrigt dyrkade och skulle dyrka till sin död, som hon sa.

Går det ihop?

Står konst över moral?

Någonstans tar det slut var det är rimligt att moralisera. Vad vet vi till exempel om de antika konstnärernas moral, som Gustafsson sa.  Och hur var det med Shakespeare? Vi vet inte, men citerar Hamlet utan problem, betalar biljetterna och slår oss ner. "Förvänta er inte moral, ni blir besvikna."

Mot moral satte panelen existentiellt djup. Fullsatt salong och långa applåder.

Skammens rodnad

Kristian Lundberg har fått pris igen, denna gång Sveriges radios romanpris.

Hörde Lundberg en gång berätta att när hans första bok kommit ut, skämdes han så mycket att han gick runt på biblioteken och tog bort den ur hyllorna.

Varför skriver du?

När en gång du är död
ligger du glömd.
Aldrig en eftervärld 
minnes mera ditt namn
ty du har ej
plockat en enda ros
på Pierias fält.
Okänd du då
irrar i Hades hus
svävar namnlös omkring
endast en tom
skugga i skuggors krets.               (Sapfo, 600-talet f. Kr.)


Varför skriver du, frågade jag några skrivande väninnor ikväll, nyfiken att själv hitta ett svar.  Sapfo, den grekiska diktarinnan, visste varför hon diktade. Med förfäran förebrådde hon sin väninna för att inte ha "plockat en enda ros på Periras fält”, för att inte ha format en enda dikt som gett henne ett namn; evig namnlöshet, en skugga bland skuggor var vad som väntade.  Jag skriver, alltså finns jag.  Så är det.

Den gutenbergska parentesen.

Allemansrätten i cyberrymden framställs allt oftare som ett hot för professionella skribenter:

författare, enligt en krönika av Annina Rabe i Svenska dagbladet i veckan, tänk Eget förlag

kritiker, enligt ett möte på kritikerseminariet i Malmö för att par veckor sen, tänk Bokhora

journalister, enligt pågående möte i Göteborg

- talar alla om minskad kraft när vem som helst får breda ut sig.

Men inte bara "vem som helst".

Såg poeten Lars Gustafsson på Facebook för ett tag sen leka med tanken att lägga ut sin senaste diktsamling direkt på nätet. Minns dock inte hur han tänkte... 

Det skulle kunna gå att helt slopa tryckerierna och låta all text vara digital; öppen och gratis för alla! Det går naturligtvis också att ta betalt - även på nätet,

Nyrik yttrandefrihet

Det skrivs, tycks och sägs om bloggar:  att folk vill lämna ut sig, vem tror man att man är,  skulle själv aldrig ha tid... Folk skriver bara positiva saker, folk skriver bara om ytliga saker, bara småflickor skriver et cetera, et cetera.

Bloggar kan vara i det lilla, bloggar kan förändra världen; politiker bloggar, författare bloggar, småbarnsmammor, tonårsflickor,  cancersjuka, rebeller i diktaturstater. En del blir rika på bloggandet, andra blir upptäckta; får jobb. Somliga kommer fram i TV, får uttala sig om läget, de flesta försvinner i bruset.

Bloggosfären:  ett jättelikt torg, en mässa, en workshop där alla  ropar: Lyssna på mig! Det retar en del; bloggarens anspråk på uppmärksamhet, bloggarens brist på blygsamhet, bloggarens tro på att ha något att komma med.  Sovra den som vill och kan!

Bloggandet - en nyrik yttrandefrihet.