Sören Ulrik Thomsen

Författare brukar vara så hemlighetsfulla, men danske akademiledamoten Sören Ulrik Thomsen har i sin diktsamling "Skakad spegel" något överraskande sympatiskt,  nämligen i slutet en  översikt över händelser och diktrader som inspirerat dikterna. Rakt på radar han upp vad som inspirerat till vad och på vilken sida den dikten står. Det kan vara en banal vers i en dödsannons eller en händelse som att få en bokhylla över sig när man kommer in genom dörren, en rad  av Shakespeare med angivande av översättare eller en rad av Aspenström med angivande av diktsamling och tryckår. Avslutningsvis tackar han en bekant för lån av långbord.

Detaljer i vardagslivet naglas fast och laddas. Och som en verfremdunsgeffekt får läsaren veta vilken detalj det var.

En smak av polisanmälan

"En bra biografi ska ha en smak av polisanmälan", skriver Horace Engdahl i en enrading i "Cigaretten efteråt".

Ser framför mig en människa som står på polisstationen och med andan i halsen räknar upp vad hon råkat ut för i livet; vem som gjorde vad, när, var och hur mot henne. Skakad ger hon sin version.

Skönhet som tvång

Vi har gröna glasknoppar på garderobsdörrarna.
Sådana hade de inte hemma hos Johanna Ekström.
Jag tycker inte heller att det är så fint
med gröna glasknoppar på skåp och dörrar,
har länge tänkt att de ska bytas ut,
men efter att ha läst Ekströms roman om sin uppväxt,
känns det inte så bråttom.
Skönhetskravet i det perfekta hemmet
lade sig som ett raster över både det yttre och det inre.
Kanske kände Johanna Ekström sig som Fröding
när hon skrev "Om man håller sig i solen",en skildring av ett liv
vars kniptångslika skönhetskrav tar.


...
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!


Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
när själv jag krossas, krossas också gallret.   (Gustaf Fröding ;  ur En ghasel)

En eld som fortfarande brinner.

Har sett ett två timmar långt program om Strindberg. Ingen i Sverige kommer ännu hundra år efter hans död  i närheten av denna förmåga, det skulle behövas minst fem-sex författare för att väga upp honom, sades det. Det stämmer säkert, Strindberg var alla ord på gigant man kan komma på; konflikternas mästare, språkets, men skulle nog beröra oss mindre om han inte först och främst var människa, en ibland gnällig och småaktig människa som på sin dödsbädd dock kunde säga: "Allt är försonat."

Men nästan att kulten snart skymmer mästaren, eller att vår beundran blir som en brandfilt på den eld som var störst i Sverige.

Litteraturhus i Lund

Det har bildats en förening som arbetar för ett Litteraturhus i Lund. Denna förening har under tre dagar haft ett program med författarframträdanden och diskussioner  av olika slag för att stödja intresset för ett Litteraturhus. Själv lyssnade jag idag på ett samtal med isländska Steinunn Sigurdadottir, på ett annat med Sigrid C, Ninni Holmqvist och Kristian Lundberg. Arrangemanget kallades Litteraturhusdagarna och höll till på litet olika ställen i stan, bland annat på det prisbelönta, nyöppnade Domkyrkoforum. Min tanke: roligt att dessa dagar  med en massa samtal om litteratur kom till stånd  -  men hade det varit bättre om allt hade samlats i ett hus, det vill säga i ett Litteraturhus? Hmm?

Fördel författarskola

Har noterat en förändrad inställning till författarskolor. För tio år sen var det tveksamt om det var en fördel att ha författarutbildning bakom sig; skulle det nämnas i följebrevet eller inte, diskuterade folk som sökte publicera sig. Idag ser jag att det ingår i reklamen för författarframträdande att en viss person har gått på till exempel Lunds Universitets Författarskola, LUFS. Helena Thorfinn, uppmärksammad dubutant under våren, är ett exempel: Helena vet vad hon talar om, och har sin examen från Författarskolan i Lund i ryggen, låter det i en inbjudan  till Litteraturbaren i Lund i veckan.