Man får tänka ut allt själv

"Jag skrev det där ordet på papperet, men han satte dit apostrofen."

Ovanstående är en novell av Lydia Davis.

En novell. Kan något så kort kallas novell?

Den ena skrev ett ord på ett papper och den andre stod bredvid eller kom förbi, tog pennan eller hade en egen, och satte en apostrof omkring ordet. Vad var det för ett ord?  Lät hon apostrofen stå kvar eller suddade hon?  Kände hon sig överkörd eller tyckte hon att apostrofen förbättrade något? Varför nämner diktjaget överhuvudtaget denna för andra så obetydliga lilla händelse? Hon måste blivit mycket berörd. De kan inte ha varit två främlingar, knappast heller två arbetskamrater - så närgången är man inte - det måste ha varit ett par, antingen i fruktbart samarbete eller i  destruktiv kamp...

Det här är en novell där undertexten vida dominerar över de utskrivna orden. Man blir matt, man får tänka ut allt själv.

Ord i stället för mord.

Männen som sköt på Charlie Debdo  i Paris

hatade och förgjorde, 

som svar på vad satirikerna i tidningen 

gjort med sina pennor. 

Den avgörande skillnaden: 

mord i stället för ord. 

Den som har ord, kan låta  känslorna stanna på pappret