Har just avslutat Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Romanen handlar om en enda sak - hur Ester Nilsson kämpar för att få Hugo Rasks kärlek. Han är inte intresserad av henne, hon förnedrar sig intill självutplåningens gräns samtidigt som hon vet att hon gör det och att det inte kommer att hjälpa. Detaljer som om hon ska ha jackan knäppt eller litet öppen när hon pratar med honom första gången visar nivån på osäkerheten och det livsviktiga i att vara rätt. Att kämpa mot att ringa, att ändå ringa och att mötas av oförstående är en annan detalj i den vånda som genomsyrar romanen från början till slut. Mycket skickligt och giltigt för många.
Själv är jag glad att vara långt förbi sådana förhållanden. Hoppas att Lena Andersson får Augustpriset som plåster på Esters sår.
