Det skulle kunna vara sant.

Var det sant eller inte det där med den femtonårige Enqvist och den femtioettåriga kvinnan i romanen Liknelsen, undrar folk. Jag har inte läst romanen, däremot flera recensioner och alla har sagt något om detta förhållande. Verklighet eller påhitt?  Man vill veta, antagligen även de som försöker förhålla sig kalla till frågan. Är det inte sant ska han inte kalla det en självbiografi, skrev någon argt i en blogg, och är det sant är det svekfullt mot kvinnan som han lovade tystnad, menade samma person.

Det betydelsefulla är själva skildringen, verklig eller påhittad, kan man tycka. Men - det går inte att komma förbi - "verklighet" slår fiktion.

Fick en gång dilemmat verklighet/fiktion förklarat för mig: "Det skulle kunna vara sant."

Ja just det, det skulle kunna vara sant, det får den som läser romaner nöja sig med.

Verkligheten vs drömmen

Ett kvinnligt diktjag ger sig med hull och hår åt en okänd man. Man förstår att han gömmer en hemlighet, att det kan sluta illa. Jag läser och läser, vill veta vad som ska komma. Ofta stannar händelseförloppet upp av att diktjaget berättar en dröm, dessa drömmar hoppar jag över, vill snabbt få veta hur det går i verkligheten, så spännande är det. Efteråt slår det mig att jag själv grovt låtit mig förledas, av fiktionen som fick mig att ”tro” att det i romanen skulle finnas en ”verklighet”, en sanning i motsats till drömmarna som bara skulle vara "fantasi", så skickligt berättat var det.
Existensen på sin spets handlar det om i romanen Ge sig hän av Pia Tafdrup.

Till vem som helst.

Du ledsna människa

som med vidöppen dörr

låter alla komma in;

stäng om dig

sätt upp gardiner, inred.

Låt självkänslan få en plats.

Öppna sen en lucka.