Åsikt

Det offentliga tar på område efter område efter det privata näringslivet. Ett exempel är de påkostade festerna i flera statliga verk, nyss Tillväxtverket, nu SÄPO. Ett annat exempel där det offentliga tar efter det privata är lönesättningen bland lärare, min bransch. Det är klart, tycker många, att lärare är olika mycket värda och därför ska ha individuella löner. Men verksamheten som helhet tjänar inte på att vissa ses som duktiga och andra som mindre duktiga, vilka elever ska ha de lärare som får lägre lön? Alla elever ska ha rätt till god undervisning och då ska alla lärare förutsättas klara detta och få lön efter ett tariffsystem lika för alla.

Det offentliga ska ha självförtroende nog att stå för andra grepp än  det privata näringslivet. Vad gäller SÄPOS miljonfest lär den till och med ha kostat mer än vad ett privat företag skulle kostat på sig, sägs det.

Blågul dröm

Elisabeth Åsbrink visar i sin bok "Och i Wienerwald står träden kvar" hur Ingvar Kamprad i unga år greps av den tyska nazismen och aktivt arbetade för en svensk variant med Per Engdahl som stor inspiratör. Som äldre gjorde han avbön och sa sig ha haft "inihelvete fel" men Per Engdahl förblev en beundrad vän.

Det slog mig att Kamprad hittade en egen form att förverkliga den nysvenska drömmen: IKEA.

Det svenska är grejen med IKEA (om än det har butiker i Ryssland eller i Japan, och om än företaget sen länge är utlandsägt)  och alla i koncernen ska vara som en enda stor familj med Kamprad i toppen som den gode fadern;

nationalism och korporativism i skön förening alltså, precis som Per Engdahl och Nysvenska rörelsen lärde.

Folkhat går igen

Jag läser "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink. En judisk pojke som under andra världskriget skickas från Wien till Småland har huvudrollen. Berättelsen bygger på brev, skrivelser från myndigheter, artiklar, uttalanden från politiker, protokoll från möten med flera autentiska dokument. Alltihop visar att det fanns gott om nazister i Småland och Sverige och att judar var ett problem.

Så slår jag på nyheterna och får höra att somalier trakasseras i Småland idag, så illa att barnen inte vågar gå till skolan med följd att många familjer tvingats lämna trakten, så många som ett hundratal i den lilla orten Forserum i norra Småland. Vad skiljer från vad jag läser om i Åsbrinks bok? Att det är somalier i stället för judar och att rumsrena politiker idag uttalar sin avsky, vilket inte var fallet då, men likheterna är slående.

Het fråga

Ordet hen i stället för han eller hon
är ett sätt att göra kön ointressant;
det ska kvitta om det är en han eller en hon.

Inte bara att det ska kvitta,
det verkar - i frihetens namn -
vara direkt påbjudet
att inte fästa sig vid frågan
om det är en han eller en hon.

Så het är frågan -  tycks det.