Ett rött fält

"Det röda fältet" av Mo Yan är en förskräcklig  bok;  mycket våld; skära av öron, skinnflå ansikten, våldta, skjuta ihjäl blandat med artighet, fågelsång, blomdoft och vajande sädesfält. Det röda fältet är ett fält av sorghum, det vill säga sädesslaget durra och detta fält är på alla sätt i centrum; ett ställe att gömma sig i, att anfalla ifrån, att försörja sig på. Familjen framställer ett särskilt efterfrågat  brännvin av denna durra efter hemlig smaktillsättning: man pissar i brännvinskaren. Farmodern försökte pilla bort en kula hon fått in mellan tänderna när hon åt vildkanin, sådär håller det på. Har kommit drygt hundra sidor fram utan att längta efter fortsättningen, men för en gång skull kommer jag att fullfölja en roman jag värjer mig mot,  för det är något med den. Att Mo Yan inte gjort uttalanden mot den kinesiska regimen, vilket han kritiserats för, känns fjäderlätt jämfört med vad han skildrar här, fjäderlätt för att inte säga platt vore det att "tala" i stället för att skriva i det här fallet.

Leave a commen

Mittens rike når oss

Var på ett möte i Lundensiska litteratursällskapet
där årets nobelpristagare Mo Yan presenterades.
Mot slutet kom den oundvikliga frågan:
Var det rätt att ge honom, kommunisten, världens finaste pris?
Ja, sa somliga, andra Nej.
Tänkte: någonstans går gränsen;
omöjligt till exempel att ge en Hitler detta pris
vore han än en skribent i världsklass.
Bara det, tänkte jag sen,
att en skribent i världsklass
aldrig kan vara en Hitler,
en skribent i världsklass kan aldrig vara ensidigt ond.

Vem Mo Yan är, får man veta om man läser hans böcker,
som mycket förtjuste Anders Mortensson sa.
Och vad gäller Kina, var det märkligt vad allting går bra
 - utom att ge någon nobelpris i litteratur.
Idag säger skolministern
att mandarin ska bli ett skolspråk som franskan och tyskan.
Inte ett ord om att hålla sig på sin kant när det gäller annat.

Ingen tvekan

Järnrör eller språkrör;

fascism eller demokrati

- det är frågan.


Så rätt, att etablerade partier

inte likt Hamlet tvekat:

"Sverigedemokraterna, Nej tack!"

Rum för lugn och ro

Bäst på bokmässan är att gå och sätta sig på Svenska kyrkans "Se människan"- scen. Där får man alldeles gratis se och lyssna på flera av de författare som för dyra pengar finns inne i seminariesalarna. Dessutom sitter man närmare, hör bättre, kan krana upp litet vatten eller låta sig bjudas på kaffe närhelst man önskar. Ett annat vattenhål är Rum för poesi, bara att gå in och sätta sig i ett tyst och svalt rum och lyssna på poeter hela dagen, om man vill. Själva mässhallarna är ett inferno av folk och skrän och av att gå fel i labyrinter; kartor hjälper inte, framkomligheten är noll. Vilsam avslutning blev för mig söndagens litterära gudstjänst i fullsatt storsal med stående besökare längs väggarna och vackra uppläsningar i andaktsfullt lugn.

Fel hur man än gör

Rasism är det få som bekänner sig till  men vilket ben ska man stå på?

Ska Tintin i Afrika med sitt  koloniala budskap få finnas på biblioteken

ska barnfilmen Lilla hjärtat med sin svarta figur få visas på bio

var det i sin ordning att rånarna i filmen Play var svarta?

Förment rättskaffens människor säger ömsom Nej och ömsom Ja

förvirringen är stor; vi vill göra rätt, men vad är rätt och vad är fel?

En representant för Afrosvenska föreningen med intresse i saken

sa på nyheterna igår att det visst skulle gå att stryka Tintin i Afrika

det hade ändå aldrig varit  så att "allt" visades, menade han. Sant.

Att försöka motverka rasism blir fel hur man än gör.

Det är något lurt med själva fenomenet.

Tankar vid gammal boplats

Tänk, när danske storkungen Knut den helige

för tusen år sen lade en kyrka i Lund

markerande revir mot det hedniska Uppåkra,

då sen sekler sannolikt mäktigast vida omkring 

idag en plats för arkeologer med EU-bidrag.

Åsikt

Det offentliga tar på område efter område efter det privata näringslivet. Ett exempel är de påkostade festerna i flera statliga verk, nyss Tillväxtverket, nu SÄPO. Ett annat exempel där det offentliga tar efter det privata är lönesättningen bland lärare, min bransch. Det är klart, tycker många, att lärare är olika mycket värda och därför ska ha individuella löner. Men verksamheten som helhet tjänar inte på att vissa ses som duktiga och andra som mindre duktiga, vilka elever ska ha de lärare som får lägre lön? Alla elever ska ha rätt till god undervisning och då ska alla lärare förutsättas klara detta och få lön efter ett tariffsystem lika för alla.

Det offentliga ska ha självförtroende nog att stå för andra grepp än  det privata näringslivet. Vad gäller SÄPOS miljonfest lär den till och med ha kostat mer än vad ett privat företag skulle kostat på sig, sägs det.