En slump?

Läste en lustighet av danska Inger Christensen. Hon hade kommit på att det är samma bokstäver i det latinska ordet "Paradiso" som i det grekiska "Diaspora", förvisning.

"Slumpens ordnande inverkan" heter essän.

Om man läste ordet "paradiso" och provade att vara litet dyslektisk så kunde man alltså hamna i "diaspora", en mycket tankeförvirrande felåkning. Ur detta fick Inger Christensen till ett filosofiskt resonemang om Europas historia som inte var helt lätt att följa. "Förvisso blev vi förvisade från paradiset men kanske tog vi det bokstavligen med oss ut i diasporan", skriver hon i sin essä .

Blev förtjust i Inger Christensens fyndiga anagram och förundrad över hur  hon fick i hop tankeleken. Så det kan bli!

Tung läsning

Oj, dryga kilot tung
över sju hundra sidor lång
därtill
- riktigt goda recensioner;

nu tar jag mig an romanen Agaat av
sydafrikanska Marlene van Kiekerk,
huvudperson;
en kvinna fängslad i sjukdomen ALS.

Låt se om jag kommer i. Och igenom.

Den osynliga handen får ett ansikte

Den berömda osynliga handen i samhällsekonomin har fått ett ansikte.

Det är egenintresset som ställer maten på bordet åt oss, menade Adam Smith, den fria marknadens förespråkare nummer ett.  "Men han glömde påpeka att hans mamma ställde fram den åt honom varje kväll"  är den dräpande repliken av Katrine Kielo i hennes bok "Det enda könet" med undertiteln
"Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin."

Kielo skriver om det oavlönade arbetets betydelse vilket stått utanför alla teorier om hur välstånd skapas.

Sören Ulrik Thomsen

Författare brukar vara så hemlighetsfulla, men danske akademiledamoten Sören Ulrik Thomsen har i sin diktsamling "Skakad spegel" något överraskande sympatiskt,  nämligen i slutet en  översikt över händelser och diktrader som inspirerat dikterna. Rakt på radar han upp vad som inspirerat till vad och på vilken sida den dikten står. Det kan vara en banal vers i en dödsannons eller en händelse som att få en bokhylla över sig när man kommer in genom dörren, en rad  av Shakespeare med angivande av översättare eller en rad av Aspenström med angivande av diktsamling och tryckår. Avslutningsvis tackar han en bekant för lån av långbord.

Detaljer i vardagslivet naglas fast och laddas. Och som en verfremdunsgeffekt får läsaren veta vilken detalj det var.

En smak av polisanmälan

"En bra biografi ska ha en smak av polisanmälan", skriver Horace Engdahl i en enrading i "Cigaretten efteråt".

Ser framför mig en människa som står på polisstationen och med andan i halsen räknar upp vad hon råkat ut för i livet; vem som gjorde vad, när, var och hur mot henne. Skakad ger hon sin version.

Skönhet som tvång

Vi har gröna glasknoppar på garderobsdörrarna.
Sådana hade de inte hemma hos Johanna Ekström.
Jag tycker inte heller att det är så fint
med gröna glasknoppar på skåp och dörrar,
har länge tänkt att de ska bytas ut,
men efter att ha läst Ekströms roman om sin uppväxt,
känns det inte så bråttom.
Skönhetskravet i det perfekta hemmet
lade sig som ett raster över både det yttre och det inre.
Kanske kände Johanna Ekström sig som Fröding
när hon skrev "Om man håller sig i solen",en skildring av ett liv
vars kniptångslika skönhetskrav tar.


...
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!


Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
när själv jag krossas, krossas också gallret.   (Gustaf Fröding ;  ur En ghasel)

En eld som fortfarande brinner.

Har sett ett två timmar långt program om Strindberg. Ingen i Sverige kommer ännu hundra år efter hans död  i närheten av denna förmåga, det skulle behövas minst fem-sex författare för att väga upp honom, sades det. Det stämmer säkert, Strindberg var alla ord på gigant man kan komma på; konflikternas mästare, språkets, men skulle nog beröra oss mindre om han inte först och främst var människa, en ibland gnällig och småaktig människa som på sin dödsbädd dock kunde säga: "Allt är försonat."

Men nästan att kulten snart skymmer mästaren, eller att vår beundran blir som en brandfilt på den eld som var störst i Sverige.