Strindbergsåret

För hundra år sen
dog Strindberg
sjönk Titanic
föll det kinesiska kejsardömet

Hundra år senare
lever Strindberg
seglar Titanic
regerar kineserna världen.

Laddad titel

Ska man tro att Knausgårds titel "Min kamp" på sina böcker har något med Hitler att göra?

Har Knausgård velat provocera, har han velat antyda släktskap eller har han velat förbehålla sig rätten att ge titeln sitt eget innehåll, alldeles bortset från att en annan hann före med samma titel?

Jag tror på det senare;  Kanusgård bidrar till att avdramatisera de laddade orden, tar ifrån Hitler ensamrätten, blir sin egen, företräder sig själv.

Maria Sveland i DN, däremot, ser Knausgårds titel i skenet av en tidens högervridning i sin artikel "Jag är politiskt deprimerad." Klimatet nu är sådant, menar hon, att somliga inte ens skyr en titel som "Min kamp".

Man kan lika gärna se det som att Hitler förlorat i makt; "Min kamp" är inte längre en ockuperad titel.

Kärlek och grammatik.

En bok till  där han och hon är utbytt mot hen! Rena epidemin!

Åsa Maria Kraft har skrivit kärlekshistorien "Självpornografi. Akt 1". "Han" och "hon" är kära men läsaren får inte veta vem som är vem. "Hen har köpt ost, bröd och vin" och väntar förgäves på den som inte kommer. Som läsare förväntas vi anta  att det är "hon" som köpt ost, bröd och vin och som är offret som väntar förgäves. Genom att använda pronomenet "hen" blir vi osäkra,  det kan lika gärna vara "han"!

Vem är vem? Är det han eller hon?

Spelar det roll?

Eva Ström menar i dagens recension i Sydsvenskan att den osäkerheten  är hela poängen med romanen, om jag förstått saken rätt.

Hur hade då den här romanen fungerat på finska, där det från början bara finns ett pronomen för båda könen? Hade förvirringen varit lika verkningsfull?

Femtio kronor för en klippning

Det talas om skjutningar nu.

När  människor i hela minisamhällen
inte har råd att betala  fullt pris,
blir det en grund för företagare
att erbjuda varor och tjänster till priser
som folk har råd med.

Dessa småföretagare i sin tur
har inte råd med skatter utan får jobba svart.
Eftersom småföretagarna måste jobba svart
kan de inte räkna med lagens rätt
när de blir lurade eller råkar illa ut.

Men det finns råd;
andra företagare,
som mot betalning
kan agera både  "kronofogde" och "polis".

Femtio kronor för en klippning
tjugofem kronor för en pizza
- i förlängningen ett revolverskott.

Lek med ord?

Att veta vilket kön någon har är basalt. "Vad blev det?" är första frågan när någon är född.

Vilket påhitt då att vi ska säga "hen" i stället för "han" eller "hon" som i Jesper Lundqvists barnbok "Kivi och monsterhund"! Och vilken uppmärksamhet det har fått i media! Seriösa språkmänniskor har bekymrat sig om att böja "hen" i olika kasus. Vad menar de och varför skulle vi? Eller är det bara en rolig lek?

Finnarna har "hän" för båda könen, det har de alltid haft, men att avsiktligt införa ett nytt pronomen har aldrig hänt i något språk, enligt en språkforskare i "Språket" i P1 idag. Det går inte.

Hade jag småbarn skulle jag inte vilja förvirra dem genom att högläsa "Kivi och monsterhund".  Barn lär inte förstå ironi förrän de är tolv. Hur ska de då förstå "hen"? Eller bryr de sig inte, slinker det kanske bara ner? Själv blir jag irriterad av  fördunklandet av kön. Precision i språket är väl bra även i detta fall.

Den passionerade retorikern

"Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat", sa Juholt i sitt avskedstal i lördags. Juholt  har berömts för  retorisk förmåga men vad är det egentligen han säger med ovanstående ord? Han säger att ideologin inte är ett ställningstagande utan att den är något han fötts till likt man förr föddes till exempelvis adel. .Just synen att man föds till en bestämd tillvaro är motsatsen till vad meningen med partier i stället för stånd är. Ideologier, partier väljer man, omprövar med sitt förnuft allteftersom.  Passionerat och bra låter det att känna och säga sig vara född till socialdemokrat.  Mer vettigt att ha valt ett parti på grund av erfarenhet, studier, analys, eget tänkande!

Inspiration till ovanstående inlägg fick jag av att läsa Lena Anderssons kolumn i DN idag, en person vars skarpsinne jag beundrar. Artikeln heter "Gemenskapen  och oberoendet" med undertiteln "Tio tankar till mig själv om jag tillfrågats av VU."

Lade märke till en lustig sak i Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen: Det äts påfallande ofta en korv, bara sådär i en paus i händelseutvecklingen.

En korv var just vad jag en gång såg Kerstin Ekman själv stå och äta utanför Bokmässan i Göteborg,  den enda gång jag  "utanför programmet"  sett henne i verkligheten!

I Grand final skriver hon om sig själv som två personer; den ena "fin" och skör, den andra grov och jordnära. Den fina Lillemor  är den som allmänheten ser, den grova Babba är hon som skriver alla romanerna. De två hatälskar varandra.

En varmkorv i händerna på en höglitterär akademiledamot, se där Kerstin Ekmans två jag; Lillemor och Babba i Grand final i skojarbranschen!

Lillemor nämner själv ordet autofiktion i en replik i romanen. Babba frågar efter Lillemors samtal  med sin förläggare om han visste vad det var och får svaret:

"Det är klart. Det är ju det senaste. "