Varför skriver du?

När en gång du är död
ligger du glömd.
Aldrig en eftervärld 
minnes mera ditt namn
ty du har ej
plockat en enda ros
på Pierias fält.
Okänd du då
irrar i Hades hus
svävar namnlös omkring
endast en tom
skugga i skuggors krets.               (Sapfo, 600-talet f. Kr.)


Varför skriver du, frågade jag några skrivande väninnor ikväll, nyfiken att själv hitta ett svar.  Sapfo, den grekiska diktarinnan, visste varför hon diktade. Med förfäran förebrådde hon sin väninna för att inte ha "plockat en enda ros på Periras fält”, för att inte ha format en enda dikt som gett henne ett namn; evig namnlöshet, en skugga bland skuggor var vad som väntade.  Jag skriver, alltså finns jag.  Så är det.

Den gutenbergska parentesen.

Allemansrätten i cyberrymden framställs allt oftare som ett hot för professionella skribenter:

författare, enligt en krönika av Annina Rabe i Svenska dagbladet i veckan, tänk Eget förlag

kritiker, enligt ett möte på kritikerseminariet i Malmö för att par veckor sen, tänk Bokhora

journalister, enligt pågående möte i Göteborg

- talar alla om minskad kraft när vem som helst får breda ut sig.

Men inte bara "vem som helst".

Såg poeten Lars Gustafsson på Facebook för ett tag sen leka med tanken att lägga ut sin senaste diktsamling direkt på nätet. Minns dock inte hur han tänkte... 

Det skulle kunna gå att helt slopa tryckerierna och låta all text vara digital; öppen och gratis för alla! Det går naturligtvis också att ta betalt - även på nätet,

Nyrik yttrandefrihet

Det skrivs, tycks och sägs om bloggar:  att folk vill lämna ut sig, vem tror man att man är,  skulle själv aldrig ha tid... Folk skriver bara positiva saker, folk skriver bara om ytliga saker, bara småflickor skriver et cetera, et cetera.

Bloggar kan vara i det lilla, bloggar kan förändra världen; politiker bloggar, författare bloggar, småbarnsmammor, tonårsflickor,  cancersjuka, rebeller i diktaturstater. En del blir rika på bloggandet, andra blir upptäckta; får jobb. Somliga kommer fram i TV, får uttala sig om läget, de flesta försvinner i bruset.

Bloggosfären:  ett jättelikt torg, en mässa, en workshop där alla  ropar: Lyssna på mig! Det retar en del; bloggarens anspråk på uppmärksamhet, bloggarens brist på blygsamhet, bloggarens tro på att ha något att komma med.  Sovra den som vill och kan!

Bloggandet - en nyrik yttrandefrihet.

Strindbergsåret

För hundra år sen
dog Strindberg
sjönk Titanic
föll det kinesiska kejsardömet

Hundra år senare
lever Strindberg
seglar Titanic
regerar kineserna världen.

Laddad titel

Ska man tro att Knausgårds titel "Min kamp" på sina böcker har något med Hitler att göra?

Har Knausgård velat provocera, har han velat antyda släktskap eller har han velat förbehålla sig rätten att ge titeln sitt eget innehåll, alldeles bortset från att en annan hann före med samma titel?

Jag tror på det senare;  Kanusgård bidrar till att avdramatisera de laddade orden, tar ifrån Hitler ensamrätten, blir sin egen, företräder sig själv.

Maria Sveland i DN, däremot, ser Knausgårds titel i skenet av en tidens högervridning i sin artikel "Jag är politiskt deprimerad." Klimatet nu är sådant, menar hon, att somliga inte ens skyr en titel som "Min kamp".

Man kan lika gärna se det som att Hitler förlorat i makt; "Min kamp" är inte längre en ockuperad titel.

Kärlek och grammatik.

En bok till  där han och hon är utbytt mot hen! Rena epidemin!

Åsa Maria Kraft har skrivit kärlekshistorien "Självpornografi. Akt 1". "Han" och "hon" är kära men läsaren får inte veta vem som är vem. "Hen har köpt ost, bröd och vin" och väntar förgäves på den som inte kommer. Som läsare förväntas vi anta  att det är "hon" som köpt ost, bröd och vin och som är offret som väntar förgäves. Genom att använda pronomenet "hen" blir vi osäkra,  det kan lika gärna vara "han"!

Vem är vem? Är det han eller hon?

Spelar det roll?

Eva Ström menar i dagens recension i Sydsvenskan att den osäkerheten  är hela poängen med romanen, om jag förstått saken rätt.

Hur hade då den här romanen fungerat på finska, där det från början bara finns ett pronomen för båda könen? Hade förvirringen varit lika verkningsfull?

Femtio kronor för en klippning

Det talas om skjutningar nu.

När  människor i hela minisamhällen
inte har råd att betala  fullt pris,
blir det en grund för företagare
att erbjuda varor och tjänster till priser
som folk har råd med.

Dessa småföretagare i sin tur
har inte råd med skatter utan får jobba svart.
Eftersom småföretagarna måste jobba svart
kan de inte räkna med lagens rätt
när de blir lurade eller råkar illa ut.

Men det finns råd;
andra företagare,
som mot betalning
kan agera både  "kronofogde" och "polis".

Femtio kronor för en klippning
tjugofem kronor för en pizza
- i förlängningen ett revolverskott.